Hesselgrens

Har du varit kär? Sådär nervpirrande, blossande kär? Sådär så att man inte kan låta bli att le varenda vaken sekund, och sömnen blir lidande då drömmarna ockuperas av någon, och drömmen känns lika existerande som verkligheten?

Det skulle inte förvåna mig om du sitter och ler igenkännande just exakt nu.

Känner du igen dig i följande scenario då? Du vågar inte, du väntar och hoppas på att den du har kär ser vad du känner och ska ta första steget, men det blir inte riktigt som du tänkt och det hela verkar slinka mellan fingrarna och försvinna från dig.

Ett slags nedstämdhet flyttar in i din kropp och du försöker intala dig själv att det kanske inte var meningen ändå.

Men tänk om det var det? Tänk om ni hade fungerat utmärkt tillsammans om du bara vågat ta steget.

Tänk om vi skulle bli lite mer öppna av oss och bara säga rakt ut vad som plågar oss. Tänk om vi kunde våga gå fram till den vi fallit för och saga: "Hej jag tycker om dig".

För vad är ärligt talat det värsta som skulle kunna hända?

Man kan få positiv respons, och kanske den där sagan alla talar om, eller så får man: "Jag är ledsen men jag känner inte likadant". Och hur farligt är det egentligen?

Det är tusen gånger bättre att få veta än att gå och grubbla på vad som skulle kunna ha varit.

Argumenten för varför man inte ska våga är många, men argumenten för varför man ska är ännu fler.

Vänskapsargumentet är välkänt. "Vi är ju kompisar, tänk om jag förstör det."

Men är det riktig vänskap kommer man förbi eventuella stötar på vägen, eller hur? Det är så pass vanligt att någon i en kompisrelation faller för den andre att man kan kalla det ett faktum.

Vänner är ärliga, de gömmer inte, dömer inte. Framför allt är vänskap en form av kärlek, och kärleken övervinner allt, eller hur?

Så använd nu inte de där dåliga argumenten som en anledning till att slippa resa på dig och göra det där erkännandet. Vi måste våga mer för att inte bli de där sönderdeppade varelserna som inte tänker på så mycket annat än vad som hänt om de faktiskt tagit steget.

Vi måste våga blotta våra känslor en aning och sluta använda argumentet "men tänk om jag blir sårad".

DET är såret. För det måste ju erkännas, visst är den där bubblande, virvlande känslan bra mycket bättre än att grubbla i en evighet?

Paulina Hesselgren